1 bild säger mer än 1000 ord: 70-års fest

Sofia satt bredvid mig i bilen. Vi väntar på färjan som kommer ta oss till hennes föräldrar. Svärfar fyller 70 i helgen och festen kommer hållas på deras gård tillsammans med Sofias övriga släkt samt halva pensionärsföreningen från öarna.

Jag funderar på vilken detalj som svärmor, Anna, kommer störa sig på den här gången. Oftast är det skäggstubben som borde rakats bort innan man åker på kalas, men det kan också vara att skjortan inte är nedstoppad i byxorna eller att jeansen inte bär någon ”livrem”, som hon kallar det.

Trots att det är lite spridda moln på himlen så ligger värmen och pressar på bilens mörklackade plåt i färjekön.
– Jag går och köper en glass, säger Sofia bestämt. Vill du ha? frågade hon mig.
– Ja, ta en Nogger om dom har det, annars kan det kvitta, svarade jag.
Nogger är den enda glass jag fastnat för.

Tänk att jag har fått mig en så fin fru, tänker jag när hon går bort mot kiosken. Att man kan se på en människa med nya ögon efter så många år, se detaljer som man aldrig tidigare tänkt på. Det är väl det som gör kärleken till vad den är. Förhållandet och vardagen blir väl uthärdlig på grund av alla smådetaljer som dyker upp allt eftersom.

– Tyvärr, de hade ingen Nogger, säger hon samtidigt som hon river upp sin TipTop. “Men det kanske var lika bra, vi har ju pratat om din mage.”, fortsatte hon med glassen halvägs in i munnen.

Visst fan, det var så hon var ja. Dömande, rakt på sak. Men frågan är om det inte är dessa små egenheter som gör vardagen levande, det lägger en viss balans i vardagen, i livet.

Det finns inte mycket som slår luften här ute i skärgården. Det är den största njutning jag får av att vara här, när man går ut ur bilen och känner den salta vinden smeka ansiktet och ta tag i håret. Man liksom riktigt känner hur huden suger in luften.

– Tar du väskorna så går jag in sålänge, säger Sofia när hon slår igen passagerardörren.

Detta är ingen fråga, detta är en befallning, den befallning som avbryter min njutning och gör den än kortare. Jag vänder mig om och lutar mig mot bilen för att tittar över gräsängen. Jag ser Sofia gåendes i sin vinröda klänning mot hennes föräldrars vita hus. Vi tycks vara först på plats vilket kan resultera i att jag eventuellt får ta en liten vilostund i hammocken. Den tanken är motiverande nog att öppna bagageluckan för att lyfta ur de två stora resväskorna som ska täcka helgens behov.

Av rent vänliga skäl går jag ner till ladugården för att säga hej till svärfar, han brukar vara där nere och pilla med sina fyr-delar och traktorer. Men när jag inte ser honom idag så passar jag på att lunka bort till hammocken för att blunda en stund. Bäst att inte utannonsera det, tänker jag.

Jag slår upp ögonen till en samling äldre gubbar, där sitter svärfar tillsammans med sina kompisar från pensionärsföreningen och pratar i mun på varandra. Mest handlar det om olika fyrar och vilken historia de bär på.
Svärfar ser att jag tittar upp och utbrister snabbt, “Nu blir det liv i honom! Detta är min svärson.” Han pekar på mig med ett leende och fortsätter, “Det är han som ska hjälpa mig att måla om Henrietta”. Ja, Henrietta är då svärfars fyr.

– Ja, hej, säger jag och nickar yrvaket.

Samtidigt som jag kollar på klockan och ser att min lilla tupplur resulterat i två timmars sömn så hör jag hur gubbarnas intresse av fyrar är betydligt större än mig så jag nickar försiktigt igen och smiter iväg upp mot huset.

Påvägen till altanen så träffar jag Sofias bror, Kenneth.

– Jasså du är en sån sömntuta? frågar Kenneth och armbågade mig i sidan.
– Ja, du kommer märka hur det är när du kommer upp i åren, säger jag till mitt försvar.
– Jaha, hur går det med allt nu då? fortsätter Kenneth.
– Jodå, det är ju mycket hela tiden. Men det var jag ju beredd på innan jag startade upp firman, svarar jag lite disträ och kollar ut över gräsmattan.

Jag hör hur Kenneth fortsätter prata på om sitt jobb. I vanlig ordning startar jag autopiloten för att kunna lägga mer fokus på vad som händer runt omkring. Jag ser Sofia spela boule med pensionärerna nere på gräsmattan. Hon får ögonkontakt med mig och skickar ett leende för att berätta att hon har det bra, att hon njuter av livet. Jag ler tillbaka och kan bara fantisera om vilka dispyter hon får handskas med där nere, hur marken inte är helt jämn, att underlaget är fel, allt för att de ”professionella” boule-pensionärerna ska få prata av sig.

– Ska vi gå ner och spela lite boule med de andra? Jag kan ha avbrutit Kenneth mitt i en mening, men av hans minspel att dömma så blev han inte allt för bestörtad av min fråga.
– Absolut, säger han glatt och tar stegen mot boulespelet.

Att spela boule med pensionärer en sommareftermiddag är inte helt dumt, jag förstår helt klart tjusningen med det. Ett trevligt spel där man får prata av sig utan att känna stress.

Efter diverse diskussioner om vem som var närmst den lilla bollen och huruvida Rune borde prioritera en mer jämn gräsmatta före en målad fyr så går jag och Sofia ner till stranden som ligger alldeles nedanför ladugården.

Tillslut blev det en rätt trevlig tillställning och min fru är allt bra vacker ändå. Jag tar ett litet smakprov av vinet vi fick med oss ner medan jag ser hur solen skiner rakt i ansiktet på min fru, hon blundade och njuter, njuter av stunden, av dagen och av livet. Jag tar efter henne och känner en tillfredställelse genom hela kroppen. Dagarna är aldrig perfekta, men när man är på sin topp så finns det inga dalar som kan sänka den njutning man får av livet.

– Foto inskickat av: Thomas Frösslund

”1 bild säger mer än 1000 ord” är en novell-serie där fotografer i olika former skickar in en bild till mig som ligger till grund för en novell på just 1000 ord. Vill du få en novell av din bild kan du skicka den till info@gustafjansson.se.

Andra delar

En reaktion på ”1 bild säger mer än 1000 ord: 70-års fest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *