1 bild säger mer än 1000 ord: Bröllop

– Om jag är tillbaka vid 17:00, blir det bra? frågar jag Anna ståendes i hallen påväg ut.
– Ja det blir väl bra, då hinner de få i sig lite mat innan, svarar hon från köket.
– Var snäll mot mormor och morfar nu då, säger jag till Peter, Emma och Sara.
– Okej, hej då, svarar Peter och kollar mot mig med ett leende.

Emma och Sara leker obemärkt med sina riddarhästar. Emma kollar upp mot mig och ler, jag ger henne en slängpuss från hallen och går ut genom dörren.

Trots att jag bara lämnat bilen orörd i tio minuter tvingas jag ta fram borsten ur bagageluckan för att sopa rent rutorna. Den smala vägen in till svärföräldrarna är nu bred då snön ligger jämn över väg och dike. Det är bara reflexstolparna som hjälper mig att navigera i snövädret. Fem mil bort ligger vår gård, en liten stuga med en väderkvarn som gått genom släkten sedan den byggdes. Då taket är dåligt på stugan måste det ses över vid större belastning. Så som 40 centimeter nysnö på en natt, eller en rejäl storm.

Väl framme vid stugan ser jag att snövädret har varit än mer generöst här jämfört med hemma. Vinden har blåst upp mot kvarnen så dörren är helt igensnöad och stugans tak ser överbelastat ut. Som tur är tog jag med mig en skyffel hemifrån så jag kan skotta mig en stig fram till stugan. Väl vid kvarnen passar jag på att frigöra dörren från sin barriär av snö.

När jag är framme vid stugan är jag trött i axlarna av allt skottande. Därför börjar jag med att gå in i stugan för att se om takets insida börjat ge vika. Allt ser bra ut, men för att vara på den säkra sidan så avlastar jag taket med ett par reglar som jag stöttar mot golvet. Tack vare att stugan är enkelt byggd så klarar taket mer om man lägger lite tryck från insidan, speciellt då snöröjningen uppe på taket kräver än mer belastning.

När jag sätter upp den sista regeln längst in i stugan ser jag tavlan på min fru, Sofia. Tavlan står på en byrå tillsammans med en blombukett vi missade att slänga efter förra besöket och ett par ljuskyktor. Bilden är tagen på vårt bröllop, strax innan vigselcermonin. Sofia bar en stor klänning i vitt sidentyg. Brölloppsbucketen var fyllig med en bas av röda rosor.

Det är inte ofta jag befinner mig här i stugan själv utan att ha något att stressa vidare till, men nu har jag ett par timmar på mig så jag backar ett par steg bakåt och sätter mig i den bruna fåtöljen. Tack vare elementen som håller igång värmen i stugan så kan den stå möblerad. En tjock filt hänger över fåtöljens ryggstöd, jag lägger den över mina ben och mage innan jag tänker mig tillbaka till en av de största dagarna i mitt liv.

Jag hade svårt att sova natten till den 1 augusti 1994. Natten bestod av ett evigt vridande och vändande i sängen. Sofia sov som en sten, precis som vanligt. Dagen därpå skulle vi gifta oss. Då jag fortfarande var arbetslös hade vi planerat ett billigt bröllop. Det var bara de närmsta som var bjudna och det hela skulle ske hos Sofias föräldrar då de hade en stor gård med gott om plats.

Sofias klänning var ärvd av hennes mormor och min kropp är sig lik från studenten så min kostym satt fortfarande acceptabelt över axlar och mage. Ingen i våra familjer har sett bröllop som något speciellt märkvärdigt, mest en trevlig anledning för att samla nära och kära.

Det starkaste minnet var när jag för första gången fick se den kvinna jag skulle dela resten av mitt liv med iklädd en stor vit klänning. Håret var uppsatt och hennes vackra leende bredde sig över hela ansiktet. Från den stunden var jag säker på att beslutet om att ingå äktenskap med Sofia var rätt.

Vigseln ägde rum under svärfars fyr i deras soldränkta trädgård. Kenneth, Sofias lillebror, stod längst fram och filmade allt. Jag minns hur jag tänkte att det var typsikt honom att göra en sådan sak utan att vi bett honom. Men nu i efterhand är jag väldigt glad att han gjorde det. Anna och Rune, Sofias mamma och pappa, stod bredvid Kenneth. Jag minns att jag såg hur Runes ögon blev glansiga under vigseln, något jag endast sett under den dagen. Jag hoppas det var glädje, men han har å andra sidan inte visat tecken på något annat än idag. Min pappa, Oskar, stod på andra sidan Kenneth och kollade med ett stolt leende mot oss. Han var klädd i en svart kostym och bar upp den snyggt med rak rygg. Mamma var den enda jag saknade. Hennes närvaro var dock omöjlig då hon gick bort i en bilolycka tre år tidigare.

Vigselförättaren frågade mig en av de lättaste frågorna jag fått i hela mitt liv. “Peter Mats Karlsson, tar du Sofia Helena Gunnarsson till din hustru och älska henne i nöd och lust?”
Den frågan hade endast ett alternativ, det fanns inte i min värld att säga nej den dagen. Nu i efterhand har nöden påfrestat mig en hel del sina stunder, men än idag står jag fast vid mitt beslut jag tog den sensommardag.

Jag rycker till av en kyla som sprider sig längs fötterna och upp genom benen. När jag öppnar upp ögonen och ser stugans mörka väggar påminns jag om all snö som ligger tjock på taket och reglarna som provisoriskt avlastar takbalkarna från att ge vika. Jag huttrar till och ställer mig upp med ett ryck. Jag går ut genom dörren och fortsätter bort mot kvarnen för att hämta stegen. Då snövädret har börjat igen får jag ta nya tag i snön som blåst upp mot dörren. Stegen står, precis som vanligt, innanför dörren till höger och med den kan jag ta mig upp på taket för att skotta bort den värsta snön.

– Foto inskickat av: Ola Thil

”1 bild säger mer än 1000 ord” är en novell-serie där fotografer i olika former skickar in en bild till mig som ligger till grund för en novell på just 1000 ord. Vill du få en novell av din bild kan du skicka den till info@gustafjansson.se.

Andra delar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *