1 bild säger mer än 1000 ord: Döden

Molnen låg tätt under Mats som satt på flyget mellan Göteborg och London tillsammans med sin dotter, Emma. Mats är 68 år och lever ensam. Han har en nära kontakt med hans, nu mer, vuxna barn varav ena har fått en lite dotter som heter Lisa. För tio år sedan förlorade han sin fru, Sofia, som gick bort i bröstcancer. Än idag har Mats svårt att sluta tänka på Sofia som en livspartner, ibland känns det som att hälften av hans liv inte längre existerar.

Mats har valt att flytta till London för att tillbringa sin pension där. Han är dock inte helt fri då han har en del ströjobb kvar från konsultfirman han startade för drygt tjugo år sedan. Då firman jobbar inom IT så klarar han allt från sin dator sålänge han har internetuppkoppling.
Förutom sin Svenska pension och pengarna han kan ta ut från firman så planerar Mats att prova på livet som gatuartist. I varje stor turiststad Mats besökt har han fascinerats av denna konstform som kan utföras på så många olika sett. Själv har han specialicerat sig på att föreställa en staty.

Att lämna Sverige var inte ett helt lätt beslut. Med sina två tvillingdöttrar och tillhörande barnbarn, sin son, firman och familjens gård så fanns det många viljor och ansvarstaganden som höll honom kvar. London låg dock inte speciellt långt bort och med ständigt sjunkande flygpriser så är det inget större projekt att ta en långhelg hos barnen.

Nio dagar senare:

Mats går för sjunde gången upp på sin höga pall i Hyde Park – London för att göra sitt artisteri. Idag är en speciell dag då det är första gången han uppträder helt utan sin dotter som tidigare varit en del av publiken. Efter att ha testat lite olika akter så ska Mats idag göra det han är bäst på, nämligen illustrera en staty med en bok i handen.

Innan Mats går upp på pallen så säger Emma hej då till sin pappa och ger honom en stor kram. Hon ska hem till vardagen i Sverige igen för att återse sin man och dotter. Efter en lång kram går Emma bort mot närmsta tunnelbana medan hon trär sin väska över huvudet. Helt plötsligt, som från ingenstans, hör hon en öronbedövande smäll och känner hur hela marken skakar.

En plötslig vändning resulterar i synen av ett stort rökmoln och en folkmassa som ligger utspridd över grusvägen i parken. Emmas hjärta börjar bulta allt snabbare när hon känner paniken sprida sig till varje cell i hennes kropp. Hon får känslan av att hon står stilla, men Emmas kropp rör sig mot platsen hon precis lämnade sin pappa på. Hon känner hur synen börjar ge med sig och helt plötsligt ligger hon på alla fyra. Helt plötsligt hör hon sig själv skrika, ett skrik hon inte kan hejda.

Rökmolnet börjar lägga sig mot marken och det tillkommer fler människor till den delen av Hyde Park som Emma befinner sig i. Hon ser flera personer som har fullt upp med att ringa på hjälp och det dröjer inte länge innan ljudet av sirener ljuder över staden. Ett bombattentat i centrala London har vänt Emmas liv upp och ner på bara några sekunder.

En sjukvårdare lägger en filt om Emmas axlar, hon sitter skakandes på en bänk och kollar ner i marken. Brevid henne sitter en polis som försöker få ur Emma information om attentatet, men Emma svarar inte, hon kan inte svara. Det enda hon kan tänka på är synen av rökmolnet, den sista kramen, reaktionen från hennes barn vars morfar aldrig mer kommer kunna omfamna dem. Emmas hjärna klarar inte mer och nu faller den första tåren ner från hennes ögon följt av många fler. Hennes medvetande har kommit ikapp och sorgen har börjat ta över chocken.

Polismannen förstår att han inte kommer få fram något från Emma inom den närmsta tiden så han ringer upp sin kollega som är mer erfaren av traumatiska händelser. Sedan hjälper han Emma till stående läge och leder henne försiktigt till polisbilen för att köra henne till ett lugnare ställe. Emma märker knappt att hon förflyttas, hennes blick går rakt ner i marken och stegen är korta.
Emma åker mot polisstationen där hon ska få prata med en psykolog. Hon har svårt att fästa blicken så ögonen stirrar tomt ut över Londons gator som flyger förbi. Resan till polisstationen känns som en evighet, trots att den bara ligger 20 minuter bort.

Idag är en speciell dag, tänker jag. Det har blivit tid för min sjunde föreställning och detta är första gången jag ska uppträda utan närvaron av min dotter. Hon ska åka hem till Sverige för att mysa med sin familj och jag ska börja mitt liv i London.

Jag ställer upp min höga pall på grusgången i Hyde Park, under pallen lägger jag mitt paraply. Ur min kasse plockar jag fram boken som är en del av min föreställning. Jag kollar på boken jag fick av min fru på en av våra första träffar i park-39 hemma i Sverige. Det är ett av de få fysiska minnen jag sparat från vårt liv tillsammans.

Jag kramar Emma och säger hej då, innan jag släpper henne säger jag tre ord jag har snålat på alldeles för mycket, ”Jag älskar dig”. Jag märker hur hon kramar mig hårdare samtidigt som hon svarar med samma ord. Emma kollar på mig och går sedan bort mot tunnelbanan. Jag går upp på pallen för att inta min position. I samma stund som jag rätar på ryggen så ser jag en kvinna i folksamlingen framför mig som håller i en liten dosa. Samtidigt som hon kramar om dosan med sin hand så får jag en olustig känsla i magen. Jag ser min son, Peter, framför mig. Hur vi satt vid släktens väderkvarn och pratade om dess historia. Jag ser min fru framför mig i Park-39. Jag ser hur mina tvillingdöttrar Emma och Sara sitter i soffan med lilla Lisa i knät, mitt första barnbarn. Jag se…

– Foto inskickat av: Rickard Enfors

”1 bild säger mer än 1000 ord” är en novell-serie där fotografer i olika former skickar in en bild till mig som ligger till grund för en novell på just 1000 ord. Vill du få en novell av din bild kan du skicka den till info@gustafjansson.se.

Andra delar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *