1 bild säger mer än 1000 ord: Mjölnaren

Det var en solig lördagseftermiddag. Ett par moln låg svävande i himlen och gav ett härligt ljus när solen reflekterades i dem. På en äng kom en pappa gåendes med sin äldsta son som precis fyllt 11 år. Ett tiotal meter fram kunde de skymta en gammal väderkvarn av sten bredvid en liten stuga. Pojken kände igen de gamla husen från sina tidigare barndomsminnen då hans föräldrar brukade åka dit med honom på endagsutflykter. Detta var tiden innan tvillingarna Emma och Sara blev medlemmar i familjen Karlsson. Peter minns hur han sprang över ängarna och hur gräset stundtals var så pass högt att det kittlade honom på halsen. Det är inte ofta Peter tänker på tiden innan Emma och Sara, mest för att han inte minns så mycket, men också för att tiden med Emma och Sara har varit mer händelserik, i alla fall vad Peter kommer ihåg.
Peter gick bredvid sin pappa mot väderkvarnen när pappan bröt tystnaden.

– Vet du vad detta är? frågade hans pappa och pekade mot den höga stenbyggnaden.
– En väderkvarn? svarade Peter självklart.
– Ja, men det är inte vilken väderkvarn som helst. Denna väderkvarnen har ägts av vår familj sedan den byggdes, sa hans pappa när han kollade mot den stora byggnaden i sten.
– Så det är vår väderkvarn? frågade Peter nyfiket.
– Ja precis, de senaste åren har jag mest varit här själv för att ta hand om den. Men innan dina systrar föddes var vi ofta här för att fika och leka, sa pappan och kollade ner på sin son som nu var nästan två huvuden längre än sist de var där tillsammans.

När de kom fram till väderkvarnen så bad pappan Peter att sätta sig ner på den gamla träbänken som stod längs väderkvarnens baksida. De såg ut över solnedgången och drack saft tillsammans. Nedanför en liten slänt gick den smala asfaltsvägen som tog dem fram till parkeringen. Vägen slingrade sig mellan en stenmur och en bäck längs ett öppet landskap av ängar.

– Jag ska berätta en historia som min pappa berättade för mig när jag var liten, sa Peters pappa samtidigt som han höll fram ett paket med kakor. Den handlar om en avlägsen släkting som byggde och drev denna kvarnen samtidigt som han letade efter sin stora kärlek, fortsatte pappan.

För ett par hundra år sedan så fanns det en ensam man som miste sin mamma vid födseln och sin pappa tio år senare. Han växte upp i okunskap och utanförskap längs vägar och provisoriska vindskydd. Men en dag tröttnade mannen på att driva runt genom landet utan mening så han övertalade en markägare att få bygga en väderkvarn så han kunde mala mjöl till markägaren och sälja det som blev över. Efter månader av stensamling och kvarnbyggande så stod äntligen det finaste mannen hade sett framför hans fötter. Med ens började han mala mjöl åt markägaren och med jämna mellanrum fick han ihop en säck med mjöl som han kunde sälja till handelsfolket som red förbi på den lilla grusvägen nedanför kvarnen. Mjöl blev till pengar, pengar blev till mark, mer mark blev till mer mjöl och mer mjöl blev till mer pengar. Efter ett par års slit i kvarnen hade mannen samlat ihop så pass mycket pengar att han kunde köpa sig fri från markägaren och även bygga ett litet hus bredvid kvarnen.

Nu när mannens liv var så när som komplett det kunde vara så fanns det något som saknades. Varje eftermiddag satt han på sin träbänken, bakom kvarnen, som han byggt av stadig ek. Ibland red det förbi en och annan förbiresande. Då och då sa de hej, ibland nickade de till men allt som oftast red de bara förbi och tänkte på sitt. Mannen på bänken tittade ner till vänster och såg en bit tom bänkyta. En yta han vill dela med någon, en plats i hans liv som aldrig riktigt fyllts, bortsett från diverse handelsmän som köpt mjöl och släckt sin törst då och då. Varje kväll satt mannen på sin bänk och hoppades på att få bjuda en fin kvinna på något som kan släcka hennes törst. Bjuda henne på sig själv så han kan fylla hennes tomrum. Bjuda henne på sitt boende så han har någon att vakna upp till. Men det kommer aldrig någon kvinna på den lilla vägen, hur utsliten den högra bänkhalvan än blir så finns där inget som sliter på andra halvan.

En gång i halvåret så åker mjölnaren in till stan för att sälja av ett större parti mjöl, men denna gången gick det inte som planerat. När mjölnaren var i full fart med att packa av kärran så fastnade en av de större säckarna i en spik som stack ut från kärran. Påsen gick sönder och nästan allt mjöl rasade rakt ner på den dammiga vägen. Mannen satte sig på huk och kollade ledsamt på sitt mjöl som skulle säljas. I samma stund kom en kvinna i smutsig brun klänning fram till honom och frågade om han skulle slänga det där och om hon i så fall kunde få lite mjöl i spannen hon hade med sig. Mjölnaren kunde såklart inte säga nej och gav henne ett par nävar av sitt förstörda mjöl. Kvinnan tackade så mycket och gick iväg in i folkmassan.
Senare samma dag kom kvinnan tillbaka med en brödlimpa som hon gav till mannen. Hon tackade honom igen och påpekade att han var en väldigt omtänksam man.

Efter det där besöket i stan så reste mjölnaren allt oftare till marknaden och varje gång kom han hem med en brödlimpa som han fått av kvinnan. En dag i augusti så fick han inte bara med sig en brödlimpa hem utan även kvinnan. Den kvällen satt de tillsammans på mjölnarens ekbänk och åt av det nybakade brödet. Det var inte förens långt efter solnedgången som de reste på sig för att gå in i värmen. Påvägen in så vände sig mjölnaren mot bänken och tänkte att nu är livet komplett.

– Foto inskickat av: Mikael Sjösten

”1 bild säger mer än 1000 ord” är en novell-serie där fotografer i olika former skickar in en bild till mig som ligger till grund för en novell på just 1000 ord. Vill du få en novell av din bild kan du skicka den till info@gustafjansson.se.

Andra delar

5 reaktioner på ”1 bild säger mer än 1000 ord: Mjölnaren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *