1 bild säger mer än 1000 ord: Parken

Jag sitter på min bänk i park-39, parken heter så för att vår borgmästare som dog 1739 och ligger begraven längst upp på slänten. Hösten tar över trädkronorna som allt mer faller ner på marken och lägger sig som ett täcke över trädets rötter inför vintern. Park-39 ligger omringad av lövträd med ett överhängande antal lönn och björk. Egentligen gillar jag parker med ek-träd, men det finns inga sådana runt denna staden.

– Hej Nils! säger Reidar som tar sin vanliga förmiddagspromend med lilla Sigge.
– Hallå där Reidar, svarar jag och lyfter på hatten.

Det jag gillar mest med helger är att det händer mer i parken jämfört med vardagar. Då är alla instängda på sina kontor, eller bygger något nytt varuhus för att kunna sälja mer skräp. Men idag är det lördag och parken fylls allt mer av familjer, par och hundägare. Samlingen människor bygger upp en oplanerad fest som ingen känner sig vid, men som alla deltar i. Samspelet mellan barnen som sparkar boll och paren som allt som oftast får bollen på sin filt finns där utan att någon direkt reflekterar över det.

Ett barn med mörkt lockigt hår sparkar en långboll upp över sluttningen, bollen landar mitt på ett ungt pars filt. Mannen, som är runt 25 år, ställer sig upp för att sedan sparka ner bollen till den mörkhåriga pojken.

Jag behåller ögonen på paret, som ser nykära ut. Deras filt har samma brandgula färg som de torkade lönnbladen som ligger och prasslar i gräset. Paret ligger nästan uppe vid borgmästarens gamla gravsten. Den allt mer svala solen strålar rakt mot deras plats.
Det kan vara sista helgen för i år som vädret tillåter en lunch i parken, tänker jag för mig själv.

I samma ögonblick kommer Sonja och sätter sig bredvid mig.

– Hallå där Nils, säger hon och tittar på mig med huvudet på sned.
– Ja, hallå där Sonja, svarar jag glatt.
– Hur är det med dig idag då? frågar Sonja och lägger händerna på sina knäskålar.
– Jovars, jag satt precis här och tänkte på vädret. Det är väldigt fint med alla färger.
– Ja visst är det underbart! svarar Sonja.
– Ser du paret nästan uppe vid graven? frågar jag Sonja samidigt som jag pekar diskret med käppen åt deras håll.
– Ja, visst gör jag det.
– De får mig att tänka på när man själv var ung och hade hela livet framför sig. Det var inte helt ovanligt att vi var i denna parken och sparkade boll, eller träffade tjejer.
– Jasså, svarade Sonja intresserat.

– Så du kom också upp idag? frågar Torbjörn snabbt när han går förbi mig och Sonja.
– Jag kommer upp imån med, var så säker, svarar jag snabbt till mitt försvarsvar.

– Ja, vart var jag nu? Parken ja! Jo det hände både en och tre gånger att man gick hit efter dansen på helgerna. Det såg ju förstås väldigt annorlunda ut, förklarar jag.
– Ja det kan jag tänka mig, säger Sonja och kollar ut över parken.
– Lekplatsen där borta var bara gräsmatta, säger jag och pekar med käppen ner åt vänster. Och där borta fanns det ett par vindskydd för den som önskade, fortsätter jag och pekar mot andra sidan av parken.
– Jaha ja, svarade Sonja med ett improviserat leende.
– Du har jobbat här rätt länge nu va? frågade jag Sonja.
– Här? svarade hon förvånat.
– Ja, alltså på hemmet.
– Jaha, ursäkta mig, jag faller in i mina egna tankar så lätt. Jo det har gått ett tag, tror det var ungefär 15 år sedan jag började på hemmet, svarade Sonja som helt uppenbart vaknade till ur en dagdröm.
– 15 år sedan? Då var jag fortfarande förman på bruket. Det var andra tider minsann.

Jag kollade på Sonja som satt med sitt långa blonda hår och tittade ut över parken. Hon tog upp en cigarett och tände den.

Du borde lägga av med det där, säger jag samtidigt som cigaretten tänds.
Om jag hade fått en krona för varje gång någon sa så, svarade Sonja med en suck. Jag har fösökt flera gånger, men det är så otroligt svårt! fortsatte hon efter sitt första bloss.

Jag klarar inte riktigt av röken, men det känns samtidigt dumt att flytta sig eller gå precis när hon tänt sin cigarett. Istället så kollar jag ut över parken igen, upp mot det unga paret som nu tycks ätit upp sin medhavda lunch. Jag såg hur kvinnan började packa ner tallrikarna i väskan samtidigt som mannen kittlade henne vid midjan, deras skratt sprudlade av livslust och glädje. Jag tittade tillbaka på Sonja som nästan var klar med sin cigarette. Hennes ögon ser trötta ut när hon sitter och kollar ut över ingenting. Vad tänker hon på?

Vad tänker du på? får jag ur mig utan att tänka.
Jadu, jag vet inte riktigt, jag gillar mest att se hur andra njuter av livet, svarar Sonja.
Har du någon att komma hem till? frågar jag.
Nä, det var längesedan. Det är väl därför man bär med sig den här skiten varje dag, svarar Sonja och trycker ner fimpen i gruset för att sedan slänga den i en metallbehållare som sitter fastskruvad på soptunnan bredvid bänken.
Nej nu måste jag dra mig uppåt, det är snart dags för den tredje ronden medicine, säger Sonja och ställer sig upp. Du ska väl också vara på plats för dina värkstillande? fortsätter hon.
Ni har visst alltid stenkoll på läget, säger jag. Men visst jag kommer strax.

Solen börjar vända sin bana och gå ner mot horisonten, mörkret börjar komma allt tidigare. Träden börjar skugga gräsytan och nu är det i stort sett bara min parkbänk och cykelvägen som lyses upp av solstrålarna. Jag tittar upp mot paret som nu tycks ha gått hem. Armbandsuret visar att klockan börjar närma sig fem och värken i högerbenet blir allt mer kännbart.

Nä, om man skulle gå tillbaka till isoleringen, säger jag och ställer mig upp.

– Foto inskickat av: Eva Pettersson

”1 bild säger mer än 1000 ord” är en novell-serie där fotografer i olika former skickar in en bild till mig som ligger till grund för en novell på just 1000 ord. Vill du få en novell av din bild kan du skicka den till info@gustafjansson.se.

Andra delar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *