1 bild säger mer än 1000 ord: Slutet

Mats, Peter, Emma och Sara sitter samlade runt Sofia, deras fru och mamma. På bänken bredvid Sofia står en sjukhusvas full med Liljekonvaljer, Mats tar alltid med en bukett Liljekonvaljer då han vet att Sofia älskar att titta på dem. Sofia ligger precis lika utslagen som hon gjort de senaste två månaderna. Med trötta ögon och ett hopplöst ansiktsuttryck ligger hon och kollar upp i taket för att lyssna på sin familjs tankar och funderingar. Allt hon hör är dock bara snyftningar och djupa andetag, precis som om hon redan gått bort.

Tidigare samma dag fick de reda på nya uppgifter från de prover läkaren tagit. Tumören är aggressiv, den har spridit sig och medicineringen biter inte. Läkaren vågar inte tidsbestämma Sofias återstående tid men meddelar att det finns en kapsel man kan placera vid utkanten av det drabbade området för att hålla patienten på benen temporärt. Den temporära medicinen höll ungefär ett dygn. Förutom att hålla patienten på benen fick det hen även att känna lite livslust igen. Sofias största önskan var att en sista gång få avnjuta en middag med familjen vid familjens stuga, ett beslut som var lätt att ta för hela familjen.

Dagen innan den planerade familjemiddagen skulle Mats göra klart de sista förberedelserna tillsammans med Peter, Emma och Sara. Det var sommar och väderprognosen såg fin ut med klarblå himmel. För att ge Sofias medicinering lite extra livslust så hade Mats planerat in en liten överaskning, vilken var en dejt med frukost i Park 39. Park 39 är en viktig plats för Mats och Sofia då det var där deras livslånga förhållande satte sina rötter.

Under läkarens kvällsrunda samma kväll injicerade hen kapseln strax över Sofias högra bröst. Där ligger kapseln och bearbetar tumören för att ge henne en temporär vila från de krämpor den bär med sig. Denna natten sov Sofia bättre än vad hon gjort på flera månader, det var precis som om något väldigt tugnt och påfrestande lyft från henne.

Under morgonen vaknade hon som en ny människa igen. Huvudet var klarvaket och energin slungades ut i hennes kropp. Det var först när hon skulle försöka göra morgonbesöket på toaletten som hon reflekterade över sina fysiska begränsningar. När hon väl var framme vid toaletten (tre meter från sängen) så var hon så trött i benen att hon satt där avsevärt längre än vad nöden krävde. Läkaren hade med sig en rullstol till Sofia under morgonrundan då hen visste att dagen skulle vara allt för ansträngande utan.
När Sofia väl satt i rullstolen kom Mats in genom dörren för att hämta henne. Han kände hur hela kroppen blev varm av glädje när han såg sin frus relativt pigga utstrålning, en energi han inte sett hos henne på många månader. Hon berättade om den underbara natten och den glädje hon vaknat till. Samtidigt plockade Mats upp en liten tygbit ur bakfickan som han band framför hennes ögon. Sedan tog han tag i rullstolen och rullade ut sin fru till bilen för en dag de båda sent skulle glömma.

Sofia sitter i passagerarsätet med förbundna ögon när Mats rullar in på den nylagda parkeringen precis nedanför Park 39. Han öppnar Sofias dörr och hjälper henne ur bilen. Med viss hjälp så tar sig Sofia upp till den plats som Mats förberedda precis innan han hämtade upp Sofia på sjukhuset. När de sätt sig ner på filten knöt Mats upp ögonbindeln och visade upp den välplanerade frukosten för sin fru. Med tårar av glädje och sorg längs kinderna avnjöt Sofia sin, troligtvis, sista picknick omringad av liljekonvalj och en park som allt efter som tiden går vaknar till liv mer och mer.

Vid stugan möttes de av Peter, Emma och Sara som hade tagit ut bordet och ställt det bakom den tillhörande väderkvarnen, som numer ser halvt fallfärdig ut. Hela familjen satt vid bordet, utan mat eller annat att fokusera på bortsett från dem själva. I flera timmar satt de där och pratade, skrattade och grät tillsammans. Solen började närma sig horisonten och Peter gick in för att värma på maten. Emma och Sara gick in i stugan strax efteråt för att duka fram porslin. Helt plötsligt var det tomma bordet dukat med en festmåltid som hela familjen avnjöt till solnedgången som gjorde de få molnen på himlen alldeles rosa.

Efter vad som känts som tio minuter, men enligt solens läge måste varit närmare tre timmar bad Sofia om ursäkt då hon kände sig väldigt trött och var tvungen att vila lite innan hon åkte tillbaka till sjukhuset. Mats hjälpte henne in till stugans säng för att lägga ner sin fru som allt mer började likna den energilösa Sofia han besökt på sjukhuset under den senaste tiden. Ansiktet blev allt tröttare och Sofia började få svårt att fokusera.

– Lägg dig här en stund så åker vi tillbaka till sjukhuset sen, sa Mats lugnt till Sofia.
– Ja, jag måste få vila lite, svarade Sofia med svag röst.
– Vi sitter här bredvid dig tills du känner att du orkar, fortsatte Mats.
– Jag älskar er så mycket, viskade Sofia när hon slöt ögonen.

Mats kände hur Sofias hand slappnade av, precis som om hon inte kunde kontrollera den längre. Han tog sin andra hand och la den mot hennes hals, den var alldeles stilla. När han sa hennes namn så kom det inget svar, inte ens ett försök. Mats kände hur hela hans kropp stelnade, hur allt svartnade och hur tårar rann ner från ögonen. Efter vad som känns som en evighet, men rent logiskt borde varit några sekunder kände han hur arm efter arm omfamnade honom bakifrån. Sex armar slöt sig nu kring Mats axlar, i sin hand höll han en kall och kraftlös hand som tidigare tillhörde personen han valt att dela sitt liv med. Nu är det slut, energin, besöken, lidnandet. Nu slipper hon det. Men han och barnen kommer aldrig mer få se hennes liv igen, inte imorgon inte om ett år. Det blir aldrig som förut, nu är det slut.

– Foto inskickat av: Ida Alander

”1 bild säger mer än 1000 ord” är en novell-serie där fotografer i olika former skickar in en bild till mig som ligger till grund för en novell på just 1000 ord. Vill du få en novell av din bild kan du skicka den till info@gustafjansson.se.

Andra delar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *